FÖrlåt

Eller ja.. Jag ska inte be om ursäkt egentligen. Mitt mående och min ork ska inte vara något jag ska be om ursäkt för men samtidigt känns det som att jag tagit på mig ett ansvar när det gäller bloggen.
 
Så jag kommer här nu! Och berättar.
 
Det har varit skittufft. Min ångest har växt pga en massa personliga händelser och jag försöker desperat att hålla fast vid rutiner så gott det går. Men när döden kommer och rycker undan mattan för en då och då och på senaste tiden lite för ofta så blir rutinerna lidande. Och då blir allt annat lidande också.
 
Med rutiner kan jag välja var jag vill lägga mitt fokus och ändå få saker gjorda. Med rutiner kan jag ha koll på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.
Rutinerna är det viktigaste jag har förutom min älskade sambo. Och just nu har jag inte honom heller. Men han kommer hem imorgon och då hoppas jag att jag ska hitta rätt stråk igen.
 
Det är så lätt att glömma bort hur dåligt man kan må i ångesten när den är på armlångt avstånd. Det är så lätt att bli snöblind när det är ljust och man inte känner klumpen i magen hela tiden.
 
Men så kommer det sådana här perioder och då trillar man dit igen.
Men jag försöker prata om det med vänner. Lyfta det upp i ljuset så det inte ligger och gror i svart sörja.
Och så har jag en ny låtsas kompis som heter Anti Angst Ernst. Han är en minionformad figur, lite högre än mitt knä. Sugkoppsfötter och tentackel ögon. Han är slemgrön och han ser ut som en aristokratiskt buttler. Lite småbitter liksom. Men han patrullerar sovrummet om nätterna. Så om det dyker upp någon ångest så tänker jag på honom och då dyker han upp och tar dem! Demonerna! Och släpar dem till garderoben och slänger in dem där tills jag orkar städa ut dem! Haha..
 
 
Hoppas ni har det fint!
 
Kram på er
Pauline
 
 

Kommentera här: