Att vilja vara Unik

Jag ville vara Unik.
Jag ville bli känd, eller i alla fall lämna ett minne åt eftervärlden.
 
Jag ville bli rocksångerska, artist, skådespelare, författare och vara Unik!
Jag ville så jäkla mycket när jag var yngre.
 
Och jag vill fortfarande saker men jag tänker inte likadant.
 
Minnen finns det gott om! Tidningsartiklar, böcker, publicerade dikter i antologier, medverkan i videos, musikaler, smycken, konstverk osv..
Jag har lämnat spår av mig själv lite här och var i världen.
Och nu i den här världen där internet finns så kommer jag finnas kvar för alltid. Här på Bloggen om inte annat.
 
Men vad var det jag ville när jag ville vara Unik?
Vad var drömmen jag försökte uppnå?
 
Var det det här?
 
Nej..
Eller jo, på sätt och vis har jag ju uppnått en stor del av mina drömmar.
Jag lever i ett lyckligt förhållande, utmanande, tryggt och kärleksfullt. Vi lever i ett hem där kreativiteten ibland överskuggar allt annat, det blir rörigt, det blir stökigt och det lockar till både skratt och förtvivlan när det är dags att få ordning igen..
 
Jag blir igenkänd då och då. "Men är det inte du som..?" Och det gör mig lika förvånad varje gång, men glad och tacksam för det betyder ju att någon lagt på minnet något jag gjort.
 
Människor kommer fram och pratar med mig, okända människor. De pratar om mitt hår, om frihet, om livet och de frågar om de mest spännande saker.
Och det kanske är något unikt? Att vara en tillgänglig människa i ett väldigt slutet samhälle?
 
Jag tar plats. Jag är en tjock tjej med lila/rosa/blått hår som tar plats utan att vara tuff eller dryg på något vis. Jag ler hellre mot en okänd människa än stöter bort dem med en blick som säger "låt mig va!" Även om jag vissa dagar helt klart skulle må bättre av att ta tiden för mig själv men tänk om jag missar något då?
 
Jag sjunger högt när jag promenerar, sitter, väntar på bussen osv.
Jag frågar om jag kan hjälpa mina medmänniskor när det ser ut att vara något jag fysiskt fixar.
 
Och vet ni vad? Jag talar om att jag mår dåligt när jag mår dåligt. Det jobbiga med att vara sjuk är ofta att man ofta förväntas agera som att man inte är det.
Och det gör väl mig Unik på sitt sätt också. Jag har EDS och det är inte helt vanligt. Även om jag ibland känner att var och varannan person har EDS idag.. Det kan ju också bero på att jag spenderar en massa tid i samtal med andra människor med EDS.
 
EDS EDS EDS.
Så nu har jag fått ur mig det också.
 
Jag åker på konserter, festivaler och event som jag tycker är intressant och kul. Jag unnar mig att leva i den mån jag orkar, har tid och råd.
 
Det retar en del medan andra uppmuntras till att göra samma sak! Varför ska man låta bli att leva?
Vad finns det för orsaker till att sluta göra saker? Att få barn? Nej. Att bli "vuxen"? Nej. Att Jobba? Nej..
 
Det finns alltid sätt att lösa så att man kan göra saker. Se dig om i din egen stad. Där finns museér, där finns krogar med spelningar, där finns parker och jag kan garantera dig att där finns människor du inte träffat.
 
Men behöver inte alltid åka någonstans för att göra någonting!
 
Jag är inte känd, jag är inte unik och jag är inte "ung" längre.
Men jag är jag.
Och det gör jag bättre än alla andra!
 
Kram på er
Pauline
 
 

Kommentarer:

1 Flodiz:

skriven

Jätte bra skrivet. Är stolt över att kalla mig din vän. Älskar dig och din göbbe över allt på denna jord

Svar: <3<3<3 Du är så söt!! Älskar dig med!!
Pauline plinimon@hotmail.com

Kommentera här: