0 Läs mer >>
Inget samtal från läkaren.
 
Men vi tog en regnpromenad och hämtade skinnjackan jag köpt.
 
Två dagar i rad till affären! Woop!
 
Kram på er
Pauline
 
 
 

Nähe

0 Läs mer >>
Jag gick upp 8 och ringde direkt till hälsocentralen.
Där svarade en sköterska som förstod situationen och skulle lämna ett meddelande till läkaren att han skall ringa upp mig. Så "nån gång i eftermiddag" bör han ringa.
 
Ett par timmar senare ringde min chef.
Jag förklarqade läget för honom och han sa att det biktiga är att jag meddelar honom hur länge jag är sjukskriven så att jag inte tar ut onödiga semesterdagar. Min semester börjar ju officiellt på måndag. Om läkaren anser att jag behöver vara sjukskriven längre så handlar det ju om sjukpenning från FK och inte semesterersättning från jobbet.
 
Sen om jag får pappret idag eller inte är inte lika viktigt. Det viktiga är att de får in det när jag fått det.
 
Det kändes oerhört skönt att han tog sig tiden och ringa och prata med mig. Att han förstod just den här situationen och att han samtidigt sa att han aldrig skulle förstå hur jobbigt det är med mitt mående men att han förstod att det är illa och att jag inte jobbar just nu.
 
Så nu sitter jag och väntar på att läkaren ska ringa.
 
Sen mina vänner.
Sen tar jag semester.
 
Kram på er
Pauline

Semester!

0 Läs mer >>
Okej, det blev inte som jag ville.
Okej, det blev inte ens som jag trodde.
 
Jag fick igår reda på att min första läkare varit lite väl optimistisk i sin bedömning av min värk.
Jag kommer att få leva med min värk. Jag kommer att bli tvungen att lära mig att leva med min värk. Jag kommer att få lära mig att jämka min kropp med min hjärna.
 
Det visar sig att det finns en koppling mellan en överaktiv hjärna och överrörliga leder.
Hjärnan lovar mer än kroppen kan hålla och till slut blir kroppen trött och då får man ont och kan göra ännu mindre. Efter ett tag hämnas hjärnan med att bli deprimerad.
 
Okej. Jag träffade en kurator, en sjukgymnast, en psykolog och en arbetsterapeut.
De tillsammans kom fram till att jag har kämparglöd, jag är deprimerad och att jag ska gå en kurs i september som ska lära mig att hantera smärtan.
 
De sa i prinicp samma saker allihop. Och jag sov inatt och smälte en del av det som sagts.
Jag har tagit några ganska stora belut och kontentan är att oavsett vilket så slutar jag på mitt jobb inom 8 månader.
 
Missförstå mig rätt nu. Jag älskar stora delar av mitt jobb men min arbetsplats går inte att anpassa så att jag ska klara av att göra de sakerna hemifrån vilket skulle vara det jag behöver för att kunna jobba kvar. Då får jag helt enkelt avstå jobbet och studera och hitta ett jobb där jag kan få möjlighet att sköta mitt jobb. Idag kan jag inte göra det och det skapar en oro i mig som skapar mer skuldkänslor och ångest som leder till djupare skov.
Inget positivt alltså.
 
Dessutom har Hälsocentralen strulat till det rejält för mig.
När jag pratade med dem i tisdags förra veckan om sjukskrivningen så lovade de att Västervik skulle fixa det. När jag kom till Västervik fick jag reda på att de aldrig har gjort eller kommer att göra det utan det skulle hälsocentralen ha gjort. SUCK. Så imorgon måste jag ringa dem och se till att de skriver ut en retroaktiv sjukskrivning åt mig som jag kan lämna till jobbet tillsammans med min tjänstledighetsansökan eftersom min semester börjar på måndag! Allt måste lämnas in imorgon.
 
Inte alls stressigt. Inte alls bra för mig.
 
Men så ser läget ut just nu.
 
Skriver igen imorgon.
 
Kram på er
Pauline
 
 
 
Balkongmys idag
 

Gårdagens läkarbesök

1 Läs mer >>
Sov knappt nånting inatt. D åkte till jobbet imorse och jag tänkte försöka sova efter det. Tyärr är vårt sovrumsfönster riktat mot en förskola och en lågstadieskola så det gick sådär.
 
Jahopp, så skulle jag kolla banken så allt dragits. Och det hade det. Med råge.
Såg att Det var en dubbeldragning från CSN. över 1600 för mycket!! 1600 är mycket pengar när man inte kan jobba så mycket. Dessutom ska jag ju åka till sweden rock och England. Kan vara skönt att ha lite pengar att leva för.
 
Ringer dem och banken. Jag måste skicka ett brev till inbetalningsavdelningen hos csn och be dem betala ut dem igen.. :/
 
Jag har ont i huvudet, ont i magen och märkligt nog ont i öronen idag. Mår inge vidare alls.
Och så är jag trött..
 
Men jag har choklad, kaffe och rent vatten i min kran och igår hade jag rätten att rösta och jag gjorde det.
Vi har det bra här. Vi har det riktigt jäkla bra. Se bara hur det ser ut i en del andra länder.
 
Jag hoppas på att få sova inatt. Hoppas ni sovit gott och att ni har en bra bröjan på veckan!
 
Kram på er
Pauline

Måndag

0 Läs mer >>
Jag blir lite oroad över resultaten i Sverige och i övriga Europa. Jag går och lägger mig med en lite sorgsen tanke på att bara hälften av befolkningen har gjort sin medborgerliga plikt och att nästan 10% av dem som röstat inte har läst på innan de lade sin röst.

Tack för att miljön får en röst!
Tack för att vi kämpar för solidaritet.

Kärlek och kramar till er!
God natt
Pauline

Oj

0 Läs mer >>
Jag är sååå trött men jag måste vara vaken och se valresultatet om 5 minuter!
 
Jag hoppas att det blir ett positivt resultat och att vi inte följer den Europeiska trenden.
 
Håll huvudet högt och slåss för en jämlik och rättvis värld!
 
 
Kram på er
Pauline

Nervöst

0 Läs mer >>
Hjälp!
 
I fredags gick jag ju på stan. Hjälp vad ångesten rev i mitt bröst. Vi skulle äta på favorit buffén men det blev inte så bra. Maten bara växte i munnen och jag började nästan gråta för att det satte sig ett gäng ungdomar brevid oss som skrattade och flamsade i ganska skön hög volym. SUck, inte deras fel alls. Det är mina kemikalier i kroppen som är osams med hjärnan.
 
Men men, vi handlade ju det vi skulle och kom hem! Perfekt!
 
Idag var det val. Vi bestämde oss för en promenad och att vi skulle handla middag på vägen hem.
Så fort jag klev ut genom ytterdörren slog ångesten som en slägga i bröstet men jag vägrade ge mig. Stora solbrillor på och bestämda steg mot vallokalen. När vi väl var det kändes det helt ok.
 
Vi gick in på Coop och det var självklart tvärfullt. Löningshelg.
Det blev jobbigt men vi handlade och gick hem. Jag fixade det och är ganska stolt över det.
 
OM jag känner mig ok imorgon ska jag gå ut med soporna ensam.
Det kanske inte verkar så stort men för mig är det enormt.
Risken att stöta på en granne som vill prata är stor och jag vet inte om jag fixar det. Suck.
 
På onsdag ska jag åka buss till västervik 06:30 på morgonen. Ensam.
Som tur var är folk inte så pratsugna vid den tiden på morgonen.
Nackdelen är att jag kommer vara där hela dagen. Sen ska jag åka hem ensam under högtrafik.
 
Jag ska inte måla fan på väggen.
 
Jag fixar det.
 
Kram på er
Pauline
 
 
 
Jag fixar det!
 

Val till EU parlament...

1 Läs mer >>
Det gick inte så bra på stan idag. Mådde illa mest hela tiden och ville bara hem. Men vi åt och handlade så jag fick hem allt jag skulle ha med mig!
 
Jag tror dock att det beror mycket på att vi somnade efter tolv inatt och jag vaknade vid fyra utan att kunna somna om.
 
Nu ska jag dela med mig av Hästleken. Det är en lek vi brukar leka när vi inte kan somna. Man byter helt enkelt ut ett ord i en mening eller i en sång till Häst.
 
Tre män och en liten Häst.       
 
 
                                        You´r Simply the Häst.
 
          Skrattar bäst som skrattar häst.
 
                                                                              Lika barn leka häst.
 
               Häst sa räven.
 
 
 
Hehehehe..
 
När man är lite övertrött så blir det hysterisk roligt!
 
 
Kram på er
Pauline

Hästlek och ångest

0 Läs mer >>
Jag längtar efter en trist vanlig vardag.
 
Idag mår jag så mycket sämre. Det går så sjukt fort. :(
 
Jag får panik av tanken att gå ut genom ytterdörren ensam.
 
Det här är inte alls bra.
 
Tur att jag ska till sjukhuset på onsdag.
Imorgon ska jag ialla fall ta mig ner på stan tillsammans med kärleken. Vi får hoppas att det bryter mönstret.
 
Vad tycker ni om den här hettan nu då?
Det verkar som om sommaren redan är här! :)
 
Skönt för oss som sover i tält under sweden rock. ;)
 
Kram på er
Pauline

Vill bara att de ska ...

0 Läs mer >>
Idag har jag snurrat.
 
GIck upp strax innan 8 för att ringa till företagshälsovården för att få hjälp eftersom det är dag 8 på min sjukperiod denna gången. För dem av er som inte känner till det så krävs det efter en vecka en sjukskrivning från läkare.
 
Min nuvarande vårdgivare finns i Västervik och jag har en tid hos dem på onsdag nästa vecka.
Jag skulle därför få en bedömning av företagshälsovården. MEN, där var det fullbokat idag och ingen läkare resten av veckan. Okej... De hänvisar mig till vårdcentralen. Jag ringer till dme och får reda på att min läkare är upptagen hela dagen och slutar imorgon???
Men vad faaaa....
 
Ja ja, sköterska säger att hon ska kolla upp det åt mig och återkomma.
Jag väntade.. Sen ringde en Distriktsläkare upp mig och informerade mig om att Västervik kommer att ge mig en sjukskrivning retroaktivt.
 
Puuh..
 
Klockan var då 12. Jag var heeelt färdig.
Nu har jag ont i huvudet och svårt att andas. Misstänker att det är den psykiska ansträngningen som gör det och jag spenderar därför en stund framför en favoritserie och bara försöker slappna av.
 
Det är inte så jäkla lätt. Vardagssaker är betydligt mycket svårare än man tror när ångesten ligger och lurar precis under ytan hela tiden. Varje liten ansträngning känns som att klättra i berg.
 
Men nu är jag i alla fall färdig för idag.
 
Nu ska jag slappa!

Heppårree!
 
Kram
Pauline
 
 
 
 

Snurren

2 Läs mer >>
Det finns saker som man inte pratar högt om.
Depression, ångest och fobier är några av de sakerna.
 
Det finns MÄNGDER av andra tabun man borde ta upp också men idag vill jag prata om Depressioner, mediciner och verkligheten.
 
Jag är 35 idag.
 
När jag var liten minns jag att jag kunde bli så vansinnigt ledsen för absolut ingenting.
För mig kändes det som att jorden gick under men ingen kring mig förstod och det var bara att svälja gråten och forcera framåt.
 
Sen kom tonåren. Hormoner kan ställa till problem för vem som helst och jag tror inte jag var så annorlunda än någon annan just då.
 
Sen blev jag väl det som kallas "vuxen". Ialla fall fysiskt.
Jag utvecklade en oro som utvecklades till panikkänslor och till slut något som de kallad eför paniksyndrom. Jag blev i princip rädd för allt under en period.
 
Det gick över. Jag trodde allt var väl och jobbade och fortsatte med att flytta runt och leta. Leta efter vaddå undrar ni kanske? Ja, det jag letade efter var trygghet! Helt klart.
 
Jag har slutat röka. Jag dricker ytterst sällan och när det sker blir det ett glas vin eller en whiskey.
Innan kunde jag röka som en skorsten och dricka som en hel karl och jag inser idag att det var att fly undan det riktiga problemet.
 
Jag lider av depressioner. Och ångest.
 
Jag är väldigt öppen med det.
Visst har jag mina fysiska åkommor att kämpa med och de har sin skuld i detta men jag kan nog idag inse att jag lidit av detta så mycket längre än jag trott.
 
Denna gången kan själva känslan rota sig i att jag äter en medicin som heter Cymbalta. Det är en nervlugnande medicin som jag äter för mina smärtor i kroppen. Den senaste veckan har jag knappt kunnat sova alls och jag får ångestattacker. Jag fick en attack av att steka köttfärs i lördags och min käre sambo satte sig ner med mig och hjälpte mig att andas igenom det.
 
Jag är nedstämd och sitter och gråter för att jag vill bara vara som alla andra.
 
Mitt liv är bra. Jag har en underbar sambo, jag har ett jobb som respekterar min situation, fantastiska kollegor vänner och familj.  Med dem kan jag ta mig igenom vad som helst.
 
Jag blev så ledsen förra veckan när jag läste om Malik Bendjelloul. Hans bror bekräftade att han varit deprimerad. Jag hoppas och vill tro att om vi blir mindre dömmande så kan vi förhindra det i många fall.

Jag tackar varje dag för de mina som aldrig lämnar mig. De som håller koll på mig och som ser till att jag har något att kämpa för.
 
Vad kan vi göra?
 
1. Fråga hur dina vänner mår!
Om en människa inte verkar må bra så gör de oftast inte det. Även om de svarar: Bra! Och klistrar på ett leende. Våga vara jobbig och säg: Jag vill inte vara jobbig men du verkar inte må så bra?
Tro mig, det uppskattas i efterhand.
 
2. LÄS PÅ!
Jag märker av det i min omgivning okunskapen kring ångest och depressioner. Jag vill inte vara gnällig men prata inte om något du inte vet något om. Det finns så många myter kring ångest och depression som många tar för givet är sanna. Späd inte på dem. Läs på istället.
 
3. Fråga.
Om du inte vet hur du ska prata med en person eller vad du kan göra. Fråga dem. Jag är så tacksam när någon frågar om det finns något de kan göra. Jag svarar i 98% av fallen nej men de sista 2 % är oumbärliga! När jag verkligen behöver hjälpen eller sällskapet så känns det så skönt att veta att någon finns där!
 
Det sista man behöver när man är såhär nere är att känna sig ensam. Sluta inte höra av dig utan skicka sms eller Facebook meddelanden. Får du inget svar beror det förmodligen på att personen inte Orkar svara. De kommer att höra av sig när de mår bättre för att de vet att du finns där.
 
Hur ser min verklighet ut då?
 
På kvällen tar jag en propavan som ska hjälpa mig att sova. Jag går och lägger mig och somnar, och vaknar, och somnar, och vaknar.. Så fortsätter natten.
På morgonen känner jag mig tung i huvudet och jag har ingen ork eller lust att göra någonting alls.
Efter några timmar har jag oftast samlat ork att göra någonting och då kan jag diska eller duscha och kanske fixa lite kaffe.
 
När sambon kommer hem brukar vi fika lite och efter ett par timmar lagar vi mat.
Sen är nattkarusellen igång igen.
 
Flera gånger under dagen kan jag få ångestattacker av olika grad. Som lägst får jag hjärtklappning som värst får jag riktig panik. Hjärtat rusar, jag skakar och hyperventilerar.
Som tur var får jag oftast mildare attacker.
 
Eftersom jag är så trött och mår så pass dåligt blir jag nedstämd och börjar gråta några gånger om dagen. Mest för att jag känner mig ganska värdelös när jag mår såhär.
 
Idag bestämde jag mig dock för att jag inte skulle ringa till jobbet och förklara läget utan jag klädde på mig och tog bussen ner och pratade face to face med min chef.
När jag kom hem skrev jag ett inlägg på Facebook om det här och fick så bra respons så jag tänkte att jag skriver ett inlägg här också.
 
Kan jag få en endaste människa att förstå att man inte behöver skämmas för att man är deprimerad eller lider av fobier eller ångest så har jag lyckats.
 
Jag var livrädd för att äta mediciner för min ångest förr men idag har jag insett att jag behöver det för att kunna fungera "normalt". Jag menar inte att jag blir "tom" eller "nollad" utan jag får en jämnare nivå i kroppen och jag kan vara mitt galna vanliga jag oftare!
 
Mediciner är till för att man ska kunna må bättre. Det handlar inte om att man knarkar eller blir någon psykotisk galning om man inte tar dem. ( Om man inte var sådan innan förstås men jag hoppas inte mina läsare är sådana? ;) )
 
Nu inser jag att det här inlägget blev ganska långt så jag avrundar nu med ett par tips.
 
Förra måndagen såg min älskade att jag var nedstämd och jättetrött så han sa: Ska vi inte ta Motorcykeln och åka ner och äta en hamburgare så slipper du laga mat?
 
I lördags sa han: Koka kaffe och häll i en termos så åker vi till golfbanan och fikar!
 
Det var underbart. Avbrott i den slentrian som annars blir för att man inte orkar komma på vad man ska göra.
Idag tog jag ju ett stort steg själv genom att klä på mig och ta bussen ner till jobbet.
 
Ge inte upp om du känner att du är nedstämd och att du inte känner igen dig själv riktigt.
Vi är fler!
 
Kram på er
Pauline
 
 
 
På stranden vid golfbanan i lördags.
 
*Vinkevink*
 
 
 

Ska vi prata om det?

0 Läs mer >>
Det känns något bättre än imorse.
Det känns något mer bättre än igår.
 
Det är ju framsteg. Nu ska jag bara sova ordentligt också.
Vila ut ordentligt.
 
Sen kan jag bygga upp mig från grunden igen.
 
God natt på er!
 
Pauline
 
 

Lugn