0 Läs mer >>
Hur tänkte de nu?
 
Jag var och hämtade ut flera av mina antidepressiva idag. Jag skrev ju att jag mådde konstigt och hade mycket biverkningar.
 
Inte så konstigt när de INTE gett mig den låga dosen först! De gav mig den höga dosen att börja med!
 
Uppstartspaketet är alltså det jag fått nu. Jag kommer få ta dubbel dos varje dag nu och då kommer tabletterna räcka kortare tid.
 
Yey!
 
Bra gjort Apoteket.
 
Inte alls irriterad..
 
 
Kram på er
Pauline

Apoteket

0 Läs mer >>
Sov 12 timmar inatt!!
 
Det ni! ;)
 
Kvart över nio igår kväll sa jag till sambon att vi kan väl lägga oss och kolla på arkiv x i sovrummet?
Visst, sagt och gjort och innan tio sov jag.
Tio i morse vaknade jag. Trodde knappt att det var sant!
 
Har en "sådär" dag. Humöret går upp och ner som en jojo och jag känner inte för någonting. Men jag har ätit i alla fall och det är positivt!
 
Ska se om jag orkar se klart en film jag tänkt se ett tag. Upside down heter den. Ni kan läsa om den HÄR!
 
Jag hoppas ni har en mysig helg!
 
Kram på er
Pauline
 
 

Lördag

1 Läs mer >>
Denna veckan känns som ett töcken.
Det känns så vansinnigt skönt att min väckarklocka inte kommer att ringa imorgon. Tyvärr kommer sambons att ringa vid halv sex. :/
 
Men men. Jag kan ju försöka somna om.. Brukar inte gå så bra men jag ska göra mitt bästa.
 
Sitter och tokgäspar redan nu. Tröttaste på länge.
 
Ha en supertrevlig helg allihop!
 
Kram på er
Pauline
 
 

Helg

1 Läs mer >>
Jag kommer in efter min paus och ser att ni är inne och läser bloggen även när jag inte skrivit något.
 
Är tillbaka på jobbet efter ter veckor sjukskrivning. Är fortfarande sjukskriven 75% så jag jobbar bara 2 timmar om dagen.
 
Det har konstaterats att jag lider av en svår depression på grund av den värk jag haft i flera månader.
Äter tabletter för att stabilisera mig lite men det tar tid.
 
Två timmar känns som 12 timmar just nu och det är tufft. Jobba två timmar och komma hem och bara lägga mig i soffan. Inte alls min stil! Jag vill ju jobba hel dag och bara kämpa mig fram och vara helt slut när jag kommer hem. Men jag ska lyssna på läkaren denna gången. Jag ska lita på att hon vet vad som skall göras och hoppas på att jag mår bättre när detta är över.
 
 
Jag saknar er <3
 
Kram på er
Pauline
 
 
 
 
Från gårdagens Brunch på Lotsens

Ni är fantastiska!

0 Läs mer >>
Ni vet ju att jag skrivit om att jag inte mår så bra för tillfället.
 
Jag kommer att ta en paus i bloggande och allt sånt för ett tag framöver. Mest för att jag behvöer få lite ordning på mitt liv och min hälsa.
 
Kommer tillbaka sen!
 
Kram på er
Pauline

Bloggpaus

0 Läs mer >>
Idag ska jag till psykologen. Det ska bli skönt att få reda ut lite av den härvan som finns i skallen på mig.
Att ha konstant ont i tre månader har liksom lämnat ett kaos i kroppen och en trötthet som inte vill släppa, så den ska vi få bukt på nu!

Ha en fin dag allihop
Kram på er
Pauline

Ny dag

0 Läs mer >>
Det är väl lite så i dagens samhälle, innan hade man press från lärare, föräldrar och arbetsgivare men i dagens samhälle så är det vår egen press och våra krav på oss själva som skapar oro och känsla av att vara otillräcklig.
 
Det handlar inte om att man försöker vara bäst utan man vill vara den bästa man kan vara och därför tror jag att många, inklusive jag själv, pressar sig själva till bristningsgränsen utan att ens tänka på det.
 
Men vill vara med på jobbet, med vännerna och hemma med familjen. Alla ska få lika mycket tid och uppmärksamhet och till slut finns det inget kvar till oss själva.
 
Det måste sluta.
 
Det slutar nu!
 
Nu ska det bli ändring i mitt liv och jag ska ha kontrollen.
 
Kram på er
Pauline
 

Ingen pressar mig ...

0 Läs mer >>

 

Det är när tonerna dör ut som man vet med sig att det är dags att gå.

Publiken har lämnat stadion och man står kvar. Några få individer som inte vill lämna känslan av tillhöra en grupp. Känslan av att älska och dyrka tillsammans.

Det handlar inte om avgudadyrkan. Det handlar inte om någon sekt. Det handlar om musik.

På en arena någonstans i världen står 50000 individer i en massa och skapar en gemensam energi stark nog att lyfta hela arenan från marken och man tar en resa genom kosmos. Ett par timmar lämnar man jordelivet och existensen är inte längre fysisk utan man lever genom musiken som strömmar ut ur högtalarna.

Det kan vara Iron Maiden, Bruce Springsteen, Back street Boys eller Madonna. Det spelar ingen roll, det är gemenskapen och kärleken till musiken som är viktig.

Har du någonsin stått kvar efter att publiken lämnat arenan? Har du stannat kvar och känt hur luften känns? Det är lite som om energin hänger kvar och det sprakar lite. Som små blå flagor i luften som värmer även om det är en ganska kylig kväll i Maj.

Det brukar finns små grupper om tre till tio personer som står kvar medan personalen börjar sopa plastglas och plocka fimpar. Personalen ser på dessa individer med ett leende och brukar låta dem hållas i en halvtimma eller så innan de snälla kommer och påpekar: Det är dags att gå ut nu.

De är sällan otrevliga för de som arbetar där är oftast likadana. De jobbar där de jobbar för att de vill vara en del av magin. En del av den stora maskinen som faktiskt skapar magin.

 

Man rör sig ut med ett pirrande i kroppen. Man har laddat upp sig med energin. Man kommer ut och ser att utanför står hundratals människor och pratar om det man upplevt. Hundratals människor med rodnade kinder och med lycksalig blick.

Det har jämförts med Fotboll och Ishockey men jag kan inte se det. Kommer du ut från en match är hälften bedrövade och hälften i extas. Efter en konsert är i princip alla lyckliga.

Man rör sig långsamt genom massan och man hälsar på varandra, man småpratar med folk och man tillhör en stor grupp som har en hemlighet. Som man bara delar med dem som var där.

En konsert ger detta, Sweden Rock Festivalen ger hela fyra dagar av detta!

Man lever ihop i fyra dygn och man kan njuta av både gemenskapen och musiken i princip konstant. Vart man än tittar ser man leende, glada människor som lever!

 

Alla är samlade av samma anledning. Den fantastiska stämningen och Musiken!

 

 

 
 

Sweden Rock Festival

0 Läs mer >>

Det är på något sätt enklare att tala med en person jag inte känner. Det känns som att jag kan vara friare och mer öppen med mig själv då. Om jag pratar med någon som känt mig ett tag oavsett om det är en vän eller en kollega på jobbet så får jag känslan av att de ser igenom min fasad. Som att de ser ner på mig och som jag på något sätt farit med osanning och att de nu är besvikna på mig.

 

Sanningen är att lögnerna jag använde som sköld när jag var yngre har lämnat sådana spår i mig att skuldkänslorna och skammen lever kvar idag. Även om jag slutat ljuga. I alla fall för andra. Att jag ljuger för mig själv är en helt annan sak.

 

Jag kan sitta på fester och bara vara tyst så länge som det inte förväntas av mig att säga någonting, tex om man spelar sällskapsspel eller så.

Att svara på direkt tilltal kan fungera men jag känner ofta att jag svarar ”fel” på frågor fast jag i själva verket varit ärlig. När andra besväras av min ärlighet skäms jag.

Det här betyder ju inte på något sätt att jag inte tycker om dem. Tvärtom, jag tycker väldigt mycket om de här människorna. De är mina vänner. Men min sociala hämning gör att det blir en lite komplicerad relation det där med vänskap. Därför blev jag så tacksam när jag fick tillbaka en väldigt god vän i mitt liv för ett par månader sedan.

 

På jobbet kan jag däremot vara ärlig mot kollegor och de är vana vid det och jag tror att det uppskattas för då vet folk hur jag mår och vad de kan förvänta sig av mig.

 

Andra människor som inte träffar mig varje dag ser ju inte heller förändringarna. Kollegorna vet att när jag mår dåligt kan jag fokusera på jobbet och göra det bra men jag är inte lika ”full i fan” som de kallar det. Medan när jag mår bra har jag ännu större fokus på jobbet men kan bolla det med ett socialt beteende som även ger andra energi.

 

Många kallar mig stark. Men det är inte helt sant. Jag har styrkor. Men jag är inte stark.

En av de styrkorna är att våga tala om att jag inte mår bra eller att jag inte är bekväm med min livssituation för tillfället. En annan styrka är att jag vågar fråga en vän eller bekant (ibland till och med okända människor) hur de faktiskt mår när jag ser att något inte är bra. Oftast räcker det då med att jag lyssnar på dem så mår de bättre och ibland får man sitta och prata en stund.

Jag tar inte på mig deras problem utan jag släpper dem direkt men den personen blir oftast stärkt i att inte behöva bära bördan ensam.

 

Detta är något som jag trodde fick mig att må dåligt innan. Det är inte heller sant. Min kärlek till mina medmänniskor ger mig styrka att ta mig igenom de här tunga stunderna för alla dem som jag hjälpt stöttar mig idag.

Socialt hämmad

0 Läs mer >>
Nu är jag hemma.
Sambon ska hämta ut mina nya mediciner idag och jag är lite skraj faktiskt med tanke på att läkaren talade om att vanliga biverkningar på medicinen är skarp huvudvärk och mardrömmar.
Men jag måste lita på henne. Hon litar ju på att jag ska göra som hon ordinerar.
 
Vila är grejjen nu. Jag är inte så bra på det men faktum är att bara få vara hemma och inte behöva tänka så mycket är vila nog. Jag har gått och dammat idag. Plockat ihop mina nagellack och mina sminkprylar. Rensat ut sådana flaskor som bara står och aldrig blir använda och så.
 
Jag har betalat de sista läkarräkningarna, nu har jag frikort. Så vansinnigt skönt.

Min sambo frågar hur jag mår, om jag inte svara så säger han: Är det svårt att beskriva?
Jag älskar honom just för det. Han förstår att det inte alltid går att svara "Bra" eller "Dåligt" för jag mår snarare konstigt med en twist en snurr och en killevipp. Och hur förklarar man det så en annan människa förstår?
 
Just värken kan jag ju beskriva. Det gör ont, i magen och i händerna och ibland i armarna och axlarna också. Men tröttheten och det förvirrade är klurigt. Det förstår jag ju inte ens själv.
 
 
100% sjukskriven i nästan tre veckor..
 
Jag ska försöka att få igång aptiten igen. Som det är just nu äter jag ett mål mat om dagen. Jag ska ju helst äta tre mål mat och en massa mellanmål för att må bra. Men det går bara inte.
Igår kom jag hem från jobbet och gjorde en omelett med Broccoli, lök, kalmarkorv och salamiost. Det var jättegott men jag fick inte i mig så jättemycket. Dock känner jag att magen är glad och tacksam för det lilla idag och broccoli är ju dundernyttigt för mig!
 
Jag ska gå och handla med sambon idag. Måste ju baka imorgon. Det är Kanelbullens dag ju!
 
Nybakade bullar med mjölk måste ju funka.. :)
 
 
Jag hoppas ni har det bra allihop!
 
Kram på er
Pauline

Det är märkligt

0 Läs mer >>
Ett stort steg var att ringa till läkaren idag.
 
Hon ringde upp mig vid fyra och vi konstaterar att jag från och med imrogon kommer vara sjuksriven 100% till den 21 oktober. Sen 50%..
 
Ny medicin.
 
Och vila.
 
Jamenvisst.
jag kommer antagligen få lappsjuka men förhoppningsvis kommer jag att må bättre sen! Kroppen måste få en chans att läka och min stackars hjärna kanske får lite lugn och ro.
 
 
 
Lugn och ro var det
 
Kram på er
Pauline

Ett steg